Lottas Dagbok


Ont kan inte alltid med gott fördrivas – och om att välja själv
06 april 2011, 11:07
Filed under: Allmänt, personligt

En bekant har en dotter som har det svårt med de andra barnen i skolan. Hon uttryckte det ungefär som att ”det spelar ingen roll hur hon gör för har hon 21 växlar på sin cykel så är det för lite och har hon långt hår så är det fel för att det är kort hår man ska ha”. Detta är talande för hur omöjligt det kan vara att göra rätt i andras ögon om omgivningen bestämt sig för att allt man gör är fel.

Det är intressant det där med det sociala spelet och hur lätt det är att snubbla till och hamna i sandlådan. Alldeles särskilt om man inte har den självbevakande radarn påkopplad. Nu pratar jag om vuxenlivet också.

Jag kommer ihåg ett teveprogram som gick i svt någon gång på åttiotalet. Det var långt innan det fanns några andra kanaler att välja på. Det var Ingvar Oldsberg som var programledare och programmet var veckans höjdpunkt. Det var ett sådant där lekprogram där deltagarna kastade målarfärg på varandra och så. Jag minns inte så jättemycket av innehållet mer än just slutet. I slutet av varje avsnitt fick deltagarana välja ut två stycken långa brädor som skulle användas som bro då de skulle krypa över en pool. Om jag minns rätt var ungefär hälften av brädorna deltagarna hade att välja mellan preparerade så att de skulle gå av då tyngden från en människa som kryper över en pool belastade dem. Andra hälften av brädorna skulle klara vikten av en människa.

Anledningen till att jag kommer ihåg det där med poolkrypningen är att det följt mig genom livet sedan dess. Ofta i situationer som den jag beskriver ovan med barnet som inte kan göra rätt i de andra barnens ögon dyker bilder på de där poolkryparna upp på näthinnan. Men i de bilder jag ser på näthinnan är alla brädorna förpreparerade för att gå sönder. Man kan inte välja rätt brädor för alla brädor är fel. Lik fan måste man krypa ut på dem i ett försök att komma över den där poolen. Och man ramlar i vattnet. Precis som man visste redan innan att man skulle göra.

Och nu är jag i vuxenvärlden igen. Det jag vill säga är att det spelar egentligen ingen roll om man bestämmer sig för ett förhållningssätt till vissa saker eller vissa sociala situationer. Som exempelvis att kategoriskt hålla sig undan. Eller att bemöta varje liten detalj. För har gamarna bestämt sig för att flyga över ens huvud så kan man inte hindra dem. I deras ögon kommer man alltid att göra fel val. Men det är kanske tur för annars skulle ju gamarna svälta ihjäl och vad vore ekosystemet utan dem?

Så när man själv sitter där på sandlådskanten, dinglar med benen, och inte riktigt kan bestämma sig för om man ska hoppa i eller gå hem och dra något gammalt över sig, bör man kontrollera att den självbevakande radrarn är påkopplad. När den är det blir inte beslutet särskilt svårt. Tycker jag.

Edit 21.03 110406: Jag har fått en del kommentarer på det här inlägget. Olika tolkningar av innehållet. Vill bara klaragöra att det jag skrivit om flickan och de andra barnen är ett sätt att beskriva och skapa en bild av det jag vill säga. Inlägget handlar alltså inte om skolan och de vuxna i skolan kring just detta barn utan är mer allmänt. Jag tycker att det är viktigt att påpeka så att ingen känner sig träffad på så sätt. Förlåt för eventuell otydlighet.

Annonser

11 kommentarer so far
Lämna en kommentar

J-vla snorungar!!!

Kommentar av Teeby

Ja. Det kan man lugnt…

Kommentar av Lotta

Ont gör det att läsa. Stackrs tjej och j-vla ungar! Önskar att ingen någonsin blir behandlad som hon blir men vet allt för väl att nästan alla upplever detta någon gång.
Hoppas hon orkar stå stark och att hon vet att hon är älskad precis för den hon är i andra miljöer!!!!!!

Kommentar av Trebarnsmamman

Ja. Det där är verkligen inte bra. Men just den biten jobbas det med nu.

Tanken med inägget var egentligen ganska allmän. Hur vuxenlivet inte skiljer sig så mycket från hur det var då man var barn. Och hur lätt det är att hamna på skitpratsidan själv också. Men också om hur lätt det är att låta bli om man är än så lite självkritisk.

Kommentar av Lotta

Ja. Det där är verkligen inte bra. Men just den biten jobbas det med nu.

Tanken med inägget var egentligen ganska allmän. Hur vuxenlivet inte skiljer sig så mycket från hur det var då man var barn. Och hur lätt det är att hamna på skitpratsidan själv också. Men också om hur lätt det är att låta bli om man är än så lite självkritisk. Och om vilket moment 22 det är att vara utsatt.

Kommentar av Lotta

Ditt inlägg får mig att tänka på en släkting till mig och hans familj.

Vi är rätt olika på många sätt och jag vill inte leva deras liv och de vill inte leva vårt.
När vi ses så ställer jag alltid frågor om dem och vad som händer i deras liv. Vanligt folkvett typ. Men de ställer inga frågor tillbaka, eftersom de tycker vårt liv är ointressant. Kort och gott; de ser oss som losers. Var den åsikten kommer ifrån vet jag inte, men de är rätt trångsynta i sitt sätt så de har nog svårt att få ihop att allt inte behöver vara svart eller vitt. Sedan har vi pluggat, varit arbetslösa etc etc under en ganska lång tid när de var rätt framgångsrika. Det situationen ligger nu ett par år tillbaka i tiden, men bilden av oss som fattiga losers verkar leva kvar. Kanske för att vi fortfarande väljer att leva mer återhållsamt också, vilket ju är ett aktivt val, vi är känner inte ett behov av att impa på andra genom att ha en flashig yta. Det är inte samma sak som att inte förstå eller kunna skaffa sig det om man ville. Men de verkar inte förstå det tyvärr 🙂 Utan vi är bara hopplösa fall ungefär.

När vi berättar om något som faller dem i smaken, tex att vi ska resa någonstans ”spännande” eller vi har köpt något ”coolt”. Ja, då är det vanligt att man får en reaktion som säger ”men gud, det trodde jag verkligen INTE om er. Har ni verkligen råd att resa dit, eller har ni verkligen vänner som ni ska ha fest med på nyår eller har du verkligen så bra koll att du köpt dessa skor etc etc” Ibland bryr jag mig inte utan tycker mest det är lite pinsamt för deras skull. Men ibland tar jag åt mig och blir sänkt av alla små negativa kommentarer. Hur man än vrider och vänder på det så är det ju inte en trevlig känsla att någon ser ner på en.

Jag menar; jag trivs med vårt liv. Men man kan ändå inte komma ifrån att det är hög status med mycket pengar, fint hus, ett välvårdat yttre och många vänner. Där leder de stort på oss, men vi tycker inte att livet är en tävling på det sättet. Det tragiska är att när jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag har låtit mig påverkas och sagt och gjort saker för deras skull. Eller kanske snarare för att ”visa dem” att vi inte är så fattiga och med noll koll som de tror. Hemskt egentligen.

Ursäkta det blev långt, antar att jag behövde skriva av mig 😉 Du kanske inte ens syftade på dilemman av detta slag.. men jag kände igen mig i känslan av att vi inte kan göra något rätt i deras ögon!

Kommentar av Sofia

Jag har inte läst kommentarerna , så det kanske är någon som har skrivit det redan.
Det du skriver om handlar om hur barnen har det tillsammans med de vuxna på skolan. De vuxna visar ”DJ…ULV” barnen att det är ok att hålla på så här. Det gör mig sååååå upprörd . I det här läget så skulle jag som förälder undra : vad står det om normer och värden i skollag, läroplan? Vad står det i skolans plan för likabehandling/kränkande behandling?
Alla barnen behöver hjälp av vuxna som fattar vad det handlar om.
Ups vad jag gick igång!!!
Från Mia som har det bättre i livet.

Kommentar av Mia

SOFIA: Tack för din långa kommentar. Du är och nosar lite kring min underliggande mening. I alla fall har du ett perspektiv på den. Jag skulle kunna skriva uppsats här men går direkt på sammanfattningen 🙂 Människor som håller på sådär lever på att de själva känner att de är bättre på vissa områden. Då läget förändras så till vida att de inte i deras egna ögon är bättre längre på dessa områden så kämpar de desperat för att fortsätta att känna sig lite bättre. Min personliga uppfattning är att det som provocerar sådana människor mest är att man inte upprustar i tävlingen utan lägger sig direkt och är nöjd med sig och sitt.

MIA: Lugn 🙂 Jag kan inte diskutera det specifika fallet. Men tanken var inte att svartmåla personalen på den aktuella skolan. Tanken var inte alls så utan mer allmän. Se klargörande edit i inlägget. Däremot är det ju så att om ett barn är utsatt är det ett vuxenansvar. Helt klart. Härligt att du har det bättre nu 🙂 Kram!

Kommentar av Lotta

PS Mia: Om jag läser mitt inlägg en gång till så förstår jag att du tolkat det så. Du jobbar ju i liknande verksamhet och har det perspektivet…

Kommentar av Lotta

Ja jag jobbar i verksamheten, men om man ser det i allmänhet kan jag tycka samma sak. De vuxna i barnens närvaro måste bygga upp dem till starka individer och särskilt flickor. Jag kan känna igen mig kring mina äldre systrar 2 av dem är så ned tryckande som Sofia skriver . Tur att jag har en tredje som jag kan luta mig mot. Krya på dig!

Kommentar av Mia

Mia: Ja. Så är det.

Tänk vad träligt det är med sådana där som håller på och trycker ner andra. Man får helt enkelt se till att låta bli att låta sig tryckas ned. Jag är nog ganska svår att trycka ner. Jag är inte så mottaglig för det där med att tävla om att ha finast saker och så. Skiter i sånt. Däremot kan jag bli förbannat trött på folk som håller på sådär.

Kommentar av Lotta




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: