Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Fest och kalas, Resor och utflykter
På bilden – med Signe
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter, sport
Jag tänker på då han var liten. Den där lilla locken som svängde ut vid örat på ena sidan. Den som blev ett långt ljust svall sedan. Den lille tändstickspojken som väntade in varje ord tills han uttalade det perfekt. Han som älskade att bli kliad på den lilla ryggen då han skulle sova. En försiktig general som ville vara helt säker på att han verkligen kunde cykla innan han ens ville försöka. Byxorna som inte fick stoppas ned i strumporna för att han ”ser ut som en clown”. Älskade lille pojk.
Nu. Det vita håret har tagit en mörkare ton. Han har blivit stor. Jag kan titta upp på honom och se en ung man. Tågräls i hela munnen. Den lilla ryggen är stor nu men tycker fortfarande om att bli kliad. En kämpe som inte ger upp eller viker ner sig. Står alltid där och väntar. På mig, i båset eller på sin tur någon annanstans. Lojal. Tyst. Stabil.
Allvaret kommer nära för en stund. Tanken svävar förbi. Vad har vi ställt till med? Vad har vi gjort med honom? Eller mot honom? Tåget vi klev på som vi inte valde att kliva av medan tid var har tuffat i tio år nu. Han har växt ur många skridskor på vägen. Ansvaret som vi måste ta har växt under resan. Nu är vi framme.
Jag känner mig lite ledsen. Han väntar på mig då jag rullar in med bilen för att hämta honom efter skolresan till skidbackarna. Glad hoppar han in i bilen och pratar om dagens störtloppsåkning. Jag tänker att jag drar lite på det. Vill att han ska vara glad en liten stund till. Vill höra mer om störtlopp. Att det inte ska ta slut. Snart blir det tyst. Jag berättar. Han undrar varför jag ser så ledsen ut. Han bryr sig ju inte så mycket. Jag ler lite för första gången på hela eftermiddagen och kvällen. Spänningen släpper. Han snackar mer om störtlopp och om det andra stället vi ska till nästa vecka. Det blir bra. Vi skrattar lite. Ser framåt. Det är så långt borta bara säger jag. Han tröstar.
Att rättvisa inte finns att hämta här är ingen nyhet. Tystnad är en del av kontraktet. Det finns inget som är rättmätigen hans. Den här verkligheten har en annan skepnad. Jag önskar honom allt gott. Allt gott som finns i världen. Älskade pöjk.
På bilden: En glad och klok ung man.
På bilden: Walter på resa till Varberg i augusti 2018.
Jag tycker att han ser lite ledsen ut på fotot. Kanske har han ett sjätte sinne. Han tycker om sin mamma och vill att hon ska vara glad.
Han kanske förstår mer än vad man tror. Hur ska man veta vad som rör sig i huvudet på en liten hund? Gissa är det man kan.
Då vinden blåser och kall snö ligger vit fryser jag hela vägen in. På egna ben finns få saker som värmer. Tillit är en chimär. Mjukt på utsidan gömmer hårt inuti. Tiden är en fiende och livet är en dans på tistlar. En terrorbalansgång.
Jag vaknar på natten med en varm rotborste i ansiktet. Den är mjuk och sträv på samma gång. En kall nos mitt på som är lite blöt. Då är det ändå värt.
Det är värt.
Det är nyårsafton 2018.
Det fanns en tid då den här bloggen levererade en genomtänkt sammanställning av det gångna året vid nyår. Det kommer inte att hända nu. Jag nöjer mig med att fundera på hur livet såg ut för ett år sedan men orkar inte fundera på vad som som gått framåt och vad som gått bakåt. Pelargonen somnade och vaknade inte upp. Rosorna hänger torra i taket nu men det finns liv där. De hemliga rosorna som var det största mysteriet 2017 är nu löst till det allra bästa.
Ler och blundar för alla utsagor som finns att läsa i dessa dagar; ”nästa åååår ska bli miiitt åååår” och ”nuuu ska saker förändras i mitt liiiiv”. Jag tror faktiskt att jag spyr lite i min mun.
Det har varit ett ok år. Överlag mer angenämt än förra skulle jag tro.
På återseende år 2019.
Gott nytt eller så.
