Läkarbesök vid tio månader. Bebisen väger numera drygt nio och ett halvt kilo, är sjuttiotvå centimeter, kryper, reser sig mot möbler, pillar upp skräp från golvet med sina små pinsettfingrar osv.. Allt väl alltså.
Doktorn tyckte att han hade tendens att ’stå på tå’. Det gjorde ju Anton också, och han gjorde det dessutom mycket mer än vad Didrik gör. Han höll på och trippade på tå ganska länge men det försvann med tiden. Wilmer och Ossian har inte gjort så. Dock gör Didrik på samma sätt som Anton gjorde. När han står så knölar han ihop tårna (griper med dem liksom) och står på dem. Som gjort för balett 
Doktorn tyckte också att Didrik vände in ena foten lite då han kröp. Jag tror att det beror på att det var den foten han sköt sig fram med då han ålade. Vi får väl se. Han är helt symetrisk i kroppen och han kryper helt symetriskt i alla fall. No worries 
Ossian var också med på BVC. Han tyckte att det var roligt att kolla då lillebror blev vägd och mätt. Och han skötte sig bra. Kors i taket för han är ingen kakbit just nu..
Inte mycket har hänt under veckan som gått. Jag har jobbat lite, vi har städat och vi har gjort ett par små utflykter. En till Norrköping för att vädra ungarna i en jumpasal, en till Omberg och en till Berg för glass på ett café där.
Dock har en lite kul grej hänt som kan vara värt att skriva en rad om. Det var just i samband med den där lilla trippen till Omberg. På vinden hämtades ‘bebisryggsäcken’ som vi brukar ha vid sådan utflykter. I ett av facken på den låg min gamla Sony Cybershot som jag trodde att kolmårdsskogarna åt upp för mig för två år sedan (exakt nu i juli) då vi var där för att leta svamp.
Så nu kan jag bjuda på lite bilder från den trippen (som ju fanns på minneskortet) och från vår Ombergsutflykt i förrgår;
Anton och Wilmer har plockat svampar och bär i Kolmården. Anton var fem år och Wilmer var tre år.
Ossian satt i ryggan. Han var ett år.
Ossian i kolmårdsskogen iklädd blå hatt.
Didrik på Omberg i förrgår. I samma ryggsäck och samma blåa hatt
Ossian på Omberg. Betydligt större. Och sur.. men ändå..
Anton på Omberg. Större.
Wilmer på Omberg. Också större.
Kul va? Hoppas att alla hängde med 
Sparat under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Fest och kalas, Hus och hem, Mat, Resor och utflykter, bebis, bloggande, personligt
Ok. Äntligen lite tid över.
Förra helgen var vi i Glommen som ligger en liten bit utanför Falkenberg. Kreativa farbror Ragnar har fixat en googlegrupp för släkten P och anordnat en släktträff i deras nya fina sommarhus.
Familjen Jeppsson-Persson lämnade city of Linkeboda tidigt på lördagmorgonen för att hinna fånga några timmar av solens strålar (vilka behagade sträcka sig ända ned till markytan en sista dag innan regnvädret bröt ut). Didrik fick smaka sand och salt för första gången.
Vi hade hyrt en liten stuga på en stor hästgård som låg just intill där vi skulle ha kalaset på kvällen. Det var jättefint. Inte alls så mycket spindlar som i Rödingen. Efter incheckning var det partytime. Verkligen jättekul att träffa alla farbröder och fastrar och kusiner med respektive och deras barn. Partytält och grill och lite vin och barnen lekte kvällen lång (eller i alla fall tills någon fick en kubb i skallen och en annan somnade stående vid en stol ). Farbror Hans började jaga dem runt partytältet lagom till de började knoppa av en efter en.
I stugan sov vi gott natten lång för att nästa morgon återvända till partytältet för en fantastisk frukost. Ossian drabbades av kärleken till jordgubbsmarmeladmackor och numera är det mest sådana han önskar att äta.
Efter frukost och en stunds avkoppling väntade grönakaninstället några mil norrut.
Anton är en modig gutt som åker allt han får med begränsning av sin höjd över havet. Ossian lika så. Wilmer är lite mer försiktig. Likt mor sin. Jättetrevligt (men dyrt) tyckte alla så där blev vi kvar till halv tio på kvällen då vi återvände hem. Nästa morgon vaknade vi inte förrän barnens kompisar började ringa på dörren
Alla var jättenöjda med resan. Det mesta var perfekt faktiskt. Vissa i familjen efterfrågar nu en flytt västerut. Tänk om det vore så enkelt
