Nåja.. Nu har vi ju ormar och fiskar och hamster samt diverse dammråttor (-älgar?) här men mina stora grabbar vårdar numera dessa sina små elektroniska husdjur ömt.
Fler reflektioner finns här.
I alla fall just i dag. Då vi var där. Anledningen var att Anton skulle få sin skelning uppmätt av en ortopist och att han skulle få träffa kirurgen och narkosläkaren som ska operera och söva.
När jag funderade på hur jag skulle formulera det här inlägget förut idag så tänkte jag inleda med; ‘hoppas att de opererar rätt öga’, men jag fattade senare att de ska in och fixa i båda ögonen. Så det sket sig.
Vi hade i alla fall fått tid hos ortopisten klockan tio och läkaren halv elva. Vi var i god tid för en gångs skull och det var tur eftersom en medelålders dam bestämde sig för att rätt och slätt tränga sig före oss i kön. ‘Jag skulle bara vilja boka en tid om det går bra’ sa hon och satte sig på stolen som Anton skulle slå sig ned på eftersom vårt nummer just kommit upp. ‘Jaha’ tänkte jag ‘det tar säkert inte mer än en halv minut eftersom hon tar sig friheten att hoppa över nummerlappssystemet’. Tyvärr satt hon kvar när den andra sköterskan förbarmat sig över oss och bläddrat och skrivit en lång stund. Kärring.
Sedan blev vi uppskickade till våningen ovanför. Det var ögonavdelningen tror jag för där var det salar med sjuklingar i långa rader. Mest gamla gubbar och tanter (starr?). Vi snackade med en narkossköterska och sedan blev vi nedskickade till ögonmottagningen igen. Fullt med folk var det och sura var de på än det ena och än det andra. Det satt ett par i väntrummet där gubben skulle opereas i morgon och tanten var sur för att de fick sitta och vänta och de grälade och surade. Ortopisten for ut och in i undersökningsrummet och var jättestressad och hade noll koll på vilka patienter hon skulle ta hand om och i vilken ordning. Läkaren som vi hade tid till hade tydligen försvunnit och tur var nog det för den tid vi hade till honom från början hade för länge sedan passerat vid detta laget. Ortopisten skickade iväg mig och Anton och fika för hon trodde inte att hon skulle ha tid med oss på en lång stund. Så det gjorde vi. Glass och äpple.
När vi kom tillbaka fick Anton komma in. Jag och Didrik, som (tyvärr) också var med, fick gå ut för Didrik störde. Först distraherade han Anton och sedan störde han ortopisten då hon skulle mäta. Hela tiden gick hon på om att det var en dålig, stökig, jobbig dag och att hon bara hade ’svåra patienter’ (att mäta). Plötsligt kom en annan patient som hon höll på med samtidigt och då avbröt hon Antons undersökning och stack iväg för att fixa med den andra patienten. Då fick Anton magknip. Som tur var blev det bara ett (vältajmat) toabesök.
När hon kom tillbaka fortsatte hon undersökningen och jag fortsatte i väntrummet. Samtidigt som jag satt en anna familj där. De hade med sig ett par ungar varav den ene hade ett öga som var lite rött och svullet. Jag fattade inte riktigt vad det var som var fel för de pratade något språk jag inte fattade men det såg inte jätteallvarligt ut. I alla fall inte så allvarligt så att man ÅKER OCH SÄTTER SIG I ÖGONMOTTAGNINGENS VÄNTRUM UTAN ATT BOKA TID I FÖRVÄG OCH LYCKAS TJATA SIG TILL EN LÄKARBEDÖMNING. JAG TROR JAG BLIR TOKIG. VI VÄNTADE I ETT HALVÅR PÅ ATT FÅ TRÄFFA EN LÄKARE DÄR FÖRSTA GÅNGEN FAST VI HADE REMISS. De sa att barnets öga hade sett ut sådär i två år. ‘Vi prövade att ringa men ingen svarade’. Eller hur?
När Anton var färdig hos ortopisten blev vi åter uppskickade på ögonavdelningen. Där fick vi veta att narkosläkaren skulle komma efter klockan tretton. VI hade ännu inte sett till läkaren som vi hade tid till halv elva. Enligt ögonmottagningens datorer var vi inbokade hos honom tretton och tjugo. Just då var klockan tolv.
Vi drog hem till Tallis och dumpade Didrik hos morsan och käkade ett par mackor. Sedan åkte vi tillbaka till ögonkliniken med nya krafter att orka slå oss fram bland rollatorer och rullstolar. Väl uppe på avdelningen blev vi nedskickade till mottagningen igen för att tydligen skulle kirurgen vara där då. När jag fick syn på järngänget som vi skulle bli tvugna att meja ned för att få ett par ord med sköterska höll jag på att lägga mig ned och dö. Allvarligt. Så det var tur att läkaren kom just då så att jag slapp.
Läkarbesöket gick snabbt. Anton undrade var alla andra som skulle operera honom höll hus. ‘Är det bara en som ska operera?’ Doktorn drog på smilbandet en aning. Jag tänkte att Anton nog kollat lite mycket på tv(3 klockan halv åtta på vardagkvällar). Sedan gick vi upp en våning (för sjuttonde gången tror jag) för att träffa narkosdoktorn. En lugn och trevlig en som genast fick mig att känna mig gammal. Det är nog bara att inse att det numera finns narkosläkare som är yngre än jag själv. Synbart yngre. Även denne läkare fick sig ett gott smajl då Anton redogjorde för ortopistens dåliga dag; ‘hon hade det så strssigt för hon hade så många jobbiga kunder’ 
Halv två var vi utsläppta från ögonkliniken. Halleluja. Men vi vet fortfarande inte när Anton ska opereras.
Men fortsättning följer nog ganska snart skulle jag tro..
