Fredrik med flera har tillbringat dagen vid båten i dag. Wilmer och jag har varit hemma för att skona Wilmers snuva så pass att han kan gå till dagmamman i morgon. Fredrik och de andra kom hem på eftermiddagskröken och ville absolut att vi skulle ta en tur till båten allihopa så att jag skulle få se hur bra det blev med mantåg på båten. Med sig hem hade han också en massa mat som skulle lagas till så att det ska bli lite lättare för mig nu när jag skall vara ensam ett par dagar.
Sagt och gjort. Efter att ha lagat en massa mat och käkat lite fick vi brått för att hinna till småbåtshamnen innan det blev för mörkt. Grinden stod öppen när vi kom för att någon annan var troligtvis där och grejjade med sin båt. Bra tyckte vi och rullade in. Vi var var där max tio minuter. Jag hann lagom konstatera att det såg bra ut innan jag frös om fötterna och vi lastade in oss i bilen för att åka hem igen. Vi kom till grinden. Den var stängd. På grinden hänger ett sådant där hänglås som man skall vrida fram siffror på så att det bildar en kod. Fredrik hade glömt koden. Nämen.. ojsan! Där stod vi med vår feta familjebuss innanför en stängd grind med terräng på båda sidorna. Fredrik gick ut och började pröva lite olika koder (som naturligtvis inte fungerade) medan jag satt kvar i värmen och funderade på bilens terrängegenskaper. Mörkt hade det hunnit bli också. Tur att vi ätit kvällsmat i alla fall.. Till sist fick Fredrik tag på en gubbe som är medlem i klubben vars telefonnummer vi hittade på en anslagstavla inne på området. Gubben skrattade gott och talade om koden för Fredrik. Skönt! Vi var ute.
Oavsett terrängegenskaper behöver bilar bensin så nu bar det av till pumpen för att fylla på några liter. Just när vi svänger in på macken kom Fredrik på att han troligtvis glömt en av våra maträtter i ugnen då vi åkte hemifrån. “TOG VI UT UNGNSPANNKAKAN !?!” Jag hade ingen aning. Jag visste att jag inte hade tagit ut den. Jag tror inte vi har tankat så fort någonsin. Eller kört så fort hem från stan heller. Ju närmare vi kom hemmet desto säkrare var jag på att vi skulle mötas av en eldsvåda då vi kom hem. När vi svängde in i området tyckte Fredrik att det luktade bränt. Jag sniffade efter lukten av ugnspannkaka. Fredrik slängde sig ut ut bilen typ i farten när vi kom upp på vår garageplan. Puh.. inga brandbilar i alla fall. Men pannkakan var verkligen kvar i ugnen.. Den var knappt bränd och såg ut att vara fullt ätlig. Märkligt… för vi hade ju verkligen varit borta ett tag…
Nu är jag gärna utan äventyr ett tag igen…
Foto: Peter Jigerström
Foto: SCANPIX
så Tindra tog en sväng förbi här för att leka med grabbarna och klappa ormarna lite. Med sig hade hon pizza till hela familjen som tackar och bugar! Tyvärr hade kameran bara plats för två bilder varav bara en blev bra men jag hade kunnat ta ganska många.. Det var en del high life här hemma för Ossian hade sovit middag till klockan fem (!!!) och även Wilmer hade sovit för han hade lite feber, så ingen var intresserad av att ta det lugnt. Men det var kul och jag tror att alla var nöjda. Ungarna somnade som stenar innan de lagt sig…